Jag märker att jag har blivit mer och mer känslig inför känslan att vara för mätt. Jag får nästintill ångest när jag på något sätt förnimmer den upplevelsen som man tex får när man äter pasta.
Efter man har slevat i sig pasta eller potatis brukar man, i alla fall jag, hamna i en sån där sjukt obehaglig paltkoma när man bara vill gå och lägga sig.
Det är verkligen ingen trevlig upplevelse och jag är så glad att jag inte har behövt uppleva det på länge.
Igår åt jag alldeles för mycket i förhållande till min fysiska aktivitet och det kändes i hela min kropp.
Kände mig allmänt seg och plufsig.
Det här åt jag:
Frukost: 2 babybel och vatten i bilen på väg till Gävle.
Lunch: LCHF-rätt på restaurang inkl hallon och vispgrädde.
Mellis: Brukar väldigt sällan äta det, men igår slank det ner en Carbzone bar.
Middag: Köttgryta med sjögräsnudlar.
Detta blev alldeles för mycket för mig efter en hel dags stillasittande. För det gäller verkligen att inte äta mer än man behöver, vilket definitivt många av oss gör.
Längre bak i tiden krävdes det ett större födointag för att orka med allt fysiskt arbete. I dagens läge ser det helt annorlunda ut och vi måste därför anpassa vårt födointag därefter.
Inte fullt lika ansträngande och energiförbrukande att knappa på en dator i jämförelse med att vara ute och jobba på åkern hela dagen.
Om jag får välja, är jag i dagens läge hellre lite småhungrig än proppmätt.
Hur tänker ni kring det här? Vad föredrar ni?